Kunsthögskolen i Oslo,
alltså Khio, är det som nivisen helst vill gå. Jag frågade och så var det.
Kanske man skulle börja kolla upp bostadsförmedlingar i Oslo också, för säkerhets skull? Hej framförhållning!
Hej Khio!
Kanske man skulle börja kolla upp bostadsförmedlingar i Oslo också, för säkerhets skull? Hej framförhållning!
Hej Khio!
Hej framförhållning!
Så brukar det sällan låta i det här hemmet.
Men ibland slår jag mig själv med sån häpnad att det går som en ilning av stolthet längs med ryggraden. Inte så ofta, men det händer.
När det gäller nivisens gymnasieval är det mesta osäkert. Hon går bara i åttan, så ett år till är allt frid och fröjd, men sen?
Det finns inget dansgymnasium i Göteborg som håller tillräckligt hög standard för den nivå hon dansar på, så vill hon fortsätta med dansen (mest troligt) så ska hon ut i världen.
Stockholm är kanske det logiska valet. Och vet ni, sedan ett bra tag tillbaka står jag i bostadskö i just Stockholm (hej framförhållning!) och lagom till hösten 2012 kommer jag att ha god chans på en bra lägenhet.
För vi flyttar ju med, så blir det. Kanske inte för tid och evighet, men åtminstone de första två åren. Hon är för liten för att bo själv eller inackorderad och jag tillåter det inte ens om hon vill.
Oslo och Khio är ett alternativ som lockar Niv, men där tar dom in ett fåtal elever per år och det blir ju inte nödvändigtvis Niv även om hon är duktig. Blir det Oslo så funkar det kanske att halvveckopendla mellan hemmavid och norskelandet. Det är bra. Nackdelen som jag ser det är att hon väljer bort teoretiska ämnen helt och hållet, och det är lite vanskligt, ur flera perspektiv.
Sen kan det bli London. Flera elever på skolan har erbjudits fulla stipendier för att dansa på systerskolan Tring, kanske blir Niv en av dessa. Och då skiter sig det där med framförhållning helt hejdlöst för i trakterna runt Tring känner jag inte en jäkel.
Åh vad jobbigt det blev. Orka.
Nu ska jag läsa Moberg.
Men ibland slår jag mig själv med sån häpnad att det går som en ilning av stolthet längs med ryggraden. Inte så ofta, men det händer.
När det gäller nivisens gymnasieval är det mesta osäkert. Hon går bara i åttan, så ett år till är allt frid och fröjd, men sen?
Det finns inget dansgymnasium i Göteborg som håller tillräckligt hög standard för den nivå hon dansar på, så vill hon fortsätta med dansen (mest troligt) så ska hon ut i världen.
Stockholm är kanske det logiska valet. Och vet ni, sedan ett bra tag tillbaka står jag i bostadskö i just Stockholm (hej framförhållning!) och lagom till hösten 2012 kommer jag att ha god chans på en bra lägenhet.
För vi flyttar ju med, så blir det. Kanske inte för tid och evighet, men åtminstone de första två åren. Hon är för liten för att bo själv eller inackorderad och jag tillåter det inte ens om hon vill.
Oslo och Khio är ett alternativ som lockar Niv, men där tar dom in ett fåtal elever per år och det blir ju inte nödvändigtvis Niv även om hon är duktig. Blir det Oslo så funkar det kanske att halvveckopendla mellan hemmavid och norskelandet. Det är bra. Nackdelen som jag ser det är att hon väljer bort teoretiska ämnen helt och hållet, och det är lite vanskligt, ur flera perspektiv.
Sen kan det bli London. Flera elever på skolan har erbjudits fulla stipendier för att dansa på systerskolan Tring, kanske blir Niv en av dessa. Och då skiter sig det där med framförhållning helt hejdlöst för i trakterna runt Tring känner jag inte en jäkel.
Åh vad jobbigt det blev. Orka.
Nu ska jag läsa Moberg.
Det ska bli skönt att byta jobb.
På så sätt att det är så oändligt opraktiskt att ha sex mil till jobbet när man ju faktiskt också har ett liv vid sidanav arbetet. (Man = jag, det gäller kanske inte för alla.)
Tandläkarbesök, utvecklingssamtal, emottagande av varutransporter/hantverkare/leverantörer och allt annat sånt där som livet består av blir joxigt när en tur-och-returresa med bil tar två timmar. Då är ju en stor del av arbetsdagen redan borta, på inget mer än tranport, liksom.
Men nu är det ju som så att jag ska byta, och det blir en sann fröjd. Tänk att ha en kvarts resetid till jobbet istället för 50-60 minuter. Det är ju ingenting! I princip nästan cykelavstånd för den självmordbenägne.
Idag blev ingenting som tänkt, och det är ju inget nytt med den saken precis. Imorgon väntar arbete. Och jag funderar återigen på att gå ner i arbetstid fastän jag vet att det inte nyttjar till något gott. I lag med allt vabbande och sjukande hamnar då den totala arbetstiden på en nivå där ingenting hinns med. Och det är inte så lattjolajban för stresshormonerna i kroppen.
Nu ska jag gå och hänga tvätt. Det är också det enda vettiga jag får gjort idag. (Om jag lyckas, vill säga.)
Tandläkarbesök, utvecklingssamtal, emottagande av varutransporter/hantverkare/leverantörer och allt annat sånt där som livet består av blir joxigt när en tur-och-returresa med bil tar två timmar. Då är ju en stor del av arbetsdagen redan borta, på inget mer än tranport, liksom.
Men nu är det ju som så att jag ska byta, och det blir en sann fröjd. Tänk att ha en kvarts resetid till jobbet istället för 50-60 minuter. Det är ju ingenting! I princip nästan cykelavstånd för den självmordbenägne.
Idag blev ingenting som tänkt, och det är ju inget nytt med den saken precis. Imorgon väntar arbete. Och jag funderar återigen på att gå ner i arbetstid fastän jag vet att det inte nyttjar till något gott. I lag med allt vabbande och sjukande hamnar då den totala arbetstiden på en nivå där ingenting hinns med. Och det är inte så lattjolajban för stresshormonerna i kroppen.
Nu ska jag gå och hänga tvätt. Det är också det enda vettiga jag får gjort idag. (Om jag lyckas, vill säga.)
Om Mobergs utvandrare läser jag.
För går jag in för något gör jag det med hela huvudet i sann autistisk anda. Släktforskningen har fått mig maniskt intresserad av 1800-talet, och de senaste veckorna har jag ägnat åt att beställa antika möbler samt lyssna på Kristina från Duvemåla när jag inte suttit med näsan i Kyrkoböckerna och letat anfäder. Inte så friskt, nej, men det har jag heller aldrig hävdat.
När jag läser Mobergs epos slår det mig att Björn Ulveaus lånat väldigt mycket orginaltext när han författat sångtexterna till musikalen, och det är ju bra. Bara det att jag liksom tycker att Mobergs bok känns som ett torftigt plagiat, och jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på Björn och Benny mest hela tiden jag läser.
Sen är det konstigt med en sak till. När jag försöker föreställa mig Björn och Benny inne i huvudet ser de alltid identiskt lika ut fast jag i riktigheten vet precis hur de egentligen ser ut och vem som är vem. Men hjärnan liksom bara: "hejdå, nu somnar jag" när jag ska tänka på Björn och Benny, och så blir det en enda stor siamesisk grötröra av alltihop.
Och så vill jag förkunna att jag spårat en förfader tillbaks till 1770-talet, och gissa var han visat sig bo? Hova. Jojomän, i skaraborgarnas eget Hova har jag tydligen mitt ursprung, och det är ju så ironiskt så man bara vill gråta. Sedan jag träffade J 2004 har jag tillbringat mer tid i Hova än jag vill dra mig till minnes, och som jag har ondgjort mig över detta guds förgätna ställe!! Och så visar det sig vara min historiska vagga?!
Skit också.
P.S. Jag vill tillägga till dagens svammeltext att det inte är så ofta jag sitter och tänker på Björn och Benny. Jag tänkte att det kanske kunde vara skönt för er att veta, i fall ni var oroliga.
När jag läser Mobergs epos slår det mig att Björn Ulveaus lånat väldigt mycket orginaltext när han författat sångtexterna till musikalen, och det är ju bra. Bara det att jag liksom tycker att Mobergs bok känns som ett torftigt plagiat, och jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på Björn och Benny mest hela tiden jag läser.
Sen är det konstigt med en sak till. När jag försöker föreställa mig Björn och Benny inne i huvudet ser de alltid identiskt lika ut fast jag i riktigheten vet precis hur de egentligen ser ut och vem som är vem. Men hjärnan liksom bara: "hejdå, nu somnar jag" när jag ska tänka på Björn och Benny, och så blir det en enda stor siamesisk grötröra av alltihop.
Och så vill jag förkunna att jag spårat en förfader tillbaks till 1770-talet, och gissa var han visat sig bo? Hova. Jojomän, i skaraborgarnas eget Hova har jag tydligen mitt ursprung, och det är ju så ironiskt så man bara vill gråta. Sedan jag träffade J 2004 har jag tillbringat mer tid i Hova än jag vill dra mig till minnes, och som jag har ondgjort mig över detta guds förgätna ställe!! Och så visar det sig vara min historiska vagga?!
Skit också.
P.S. Jag vill tillägga till dagens svammeltext att det inte är så ofta jag sitter och tänker på Björn och Benny. Jag tänkte att det kanske kunde vara skönt för er att veta, i fall ni var oroliga.
Släktforskningsfrenzy
har drabbat mig, och för det hinner jag inte blogga.
Om jag skulle ha bloggat något under den gångna veckan så hade det säkert varit en massa klag över hur synd det är om den som:
1. är förkyld
2. har haft takras och lever med en tvåmeterhög snödriva utanför ytterdörren (det går dock att öppna den såpass att man kan klämma sig ut)
3. har en bil som är skruttigare än den som doktor Snuggles har
4. inte gillar snö och kyla
5. är trött på att pendla röven av sig.
Ni ser, ingen förlust med andra ord.
Nu ska jag återvända till hurförhör från 1870-talet. Sen blir det sängen. Och helt hundra säkert är att det INTE blir mello.
Om jag skulle ha bloggat något under den gångna veckan så hade det säkert varit en massa klag över hur synd det är om den som:
1. är förkyld
2. har haft takras och lever med en tvåmeterhög snödriva utanför ytterdörren (det går dock att öppna den såpass att man kan klämma sig ut)
3. har en bil som är skruttigare än den som doktor Snuggles har
4. inte gillar snö och kyla
5. är trött på att pendla röven av sig.
Ni ser, ingen förlust med andra ord.
Nu ska jag återvända till hurförhör från 1870-talet. Sen blir det sängen. Och helt hundra säkert är att det INTE blir mello.
Visserligen ingen final
för Ivan, men han är en vinnare ändå. Och vad kul att skolan hade råd att skicka med rektor Olof också, det måste ha varit prioriterat...
Slapp attityd.
Visst är det trist med folk som inte uppdaterar bloggen regelbundet!
Sånt hatar vi, eller hur...
En kort resumé:
Förra helgen utsattes bilen för ett stöldförsök och fick bärgas till verkstad. Veckan blev billös, kall och snöig, vilket kan vara jordens sämsta kombination.
Anställningspapper är påskrivna till nya jobbet, och från och med 3 maj är det bye bye psykiatri. (Nu ville jag skriva bye bye Kuksjukvården, men notera att jag inte gjorde det!! Mognad.)
Femtusen mer i lön per månad och bättre arbetsvillkor är vad som väntar.
Fina arbetskamrater och en goding till chef är vad som lämnas, å andra sidan, och det är ledsamt det.
Bilen, apropå stöldförsök och bärgning, hämtades i fredags, efter en bussresa till verkstaden och årets vurpa på busshållplatsen.
Fyraåringen skrattade hjärtligt åt den ömma modern som låg omtöcknad på marken med uppskrapade kroppsdelar och en raserad stolthet. Empati är fint.
Helgen tillbringades inte i Ullared, som planerat, utan hos fina My, vilket var bättre efter omständigheterna. Och för övrigt tror jag aldrig det kan kännas annat än bra att tillbringa tid hos den härliga familjen- oavsett ursprungsplanering.
Slut på rapport.
Ja faktiskt, det finns inget mer att skriva.
Sånt hatar vi, eller hur...
En kort resumé:
Förra helgen utsattes bilen för ett stöldförsök och fick bärgas till verkstad. Veckan blev billös, kall och snöig, vilket kan vara jordens sämsta kombination.
Anställningspapper är påskrivna till nya jobbet, och från och med 3 maj är det bye bye psykiatri. (Nu ville jag skriva bye bye Kuksjukvården, men notera att jag inte gjorde det!! Mognad.)
Femtusen mer i lön per månad och bättre arbetsvillkor är vad som väntar.
Fina arbetskamrater och en goding till chef är vad som lämnas, å andra sidan, och det är ledsamt det.
Bilen, apropå stöldförsök och bärgning, hämtades i fredags, efter en bussresa till verkstaden och årets vurpa på busshållplatsen.
Fyraåringen skrattade hjärtligt åt den ömma modern som låg omtöcknad på marken med uppskrapade kroppsdelar och en raserad stolthet. Empati är fint.
Helgen tillbringades inte i Ullared, som planerat, utan hos fina My, vilket var bättre efter omständigheterna. Och för övrigt tror jag aldrig det kan kännas annat än bra att tillbringa tid hos den härliga familjen- oavsett ursprungsplanering.
Slut på rapport.
Ja faktiskt, det finns inget mer att skriva.
1930-tal.
Tänk om jag hade en sån där fin vagn!
Då vore jag lycklig.
Flickan på kortet är min mormor, pojken vet jag inte. Kortet är taget runt 1930.
Finaste skärmsläckaren har jag!!
Och det måste jag ju visa upp, så titta nu allesammans...
Vilka fina barn jag har va? Och vilken duktig fotograf My är!
Vilka fina barn jag har va? Och vilken duktig fotograf My är!
Heja, heja Ivan!!
Ivan går i klassen över Nivan Sivan och är just i dett nu i Schweiz och tävlar om ära och berömmelse. Heja!
Jag har så tråkigt att det gör ont.
Ont, I say.
Då har man riktigt, riktigt tråkigt.
Helst av allt skulle jag nog vilja krypa ner under ett täcke och sova bort den här dagen, men det går ju inte.
Åh vad jag tycker synd om mig som har en bil som är uppbruten och tjuvkopplad. Plus att jag tycker synd om min bil, fast den bara är en bil. Skittjuvar. Längre straff åt alla, det ska bli mitt nya honnörsord. Nu måste jag rösta borgerligt i nästa val också, så är det bara, folk som är idioter SKA sitta i fängelse.
Snart blir det mörkt ute också, så en promenad är väl inte att tänka på.
Jag har så jäääääääävla tråkigt.
Då har man riktigt, riktigt tråkigt.
Helst av allt skulle jag nog vilja krypa ner under ett täcke och sova bort den här dagen, men det går ju inte.
Åh vad jag tycker synd om mig som har en bil som är uppbruten och tjuvkopplad. Plus att jag tycker synd om min bil, fast den bara är en bil. Skittjuvar. Längre straff åt alla, det ska bli mitt nya honnörsord. Nu måste jag rösta borgerligt i nästa val också, så är det bara, folk som är idioter SKA sitta i fängelse.
Snart blir det mörkt ute också, så en promenad är väl inte att tänka på.
Jag har så jäääääääävla tråkigt.
Döden är inte vacker.
I synnerhet inte massdöd.
Mina tankar dras till Haiti, och väcker minnen från 2004 och sydostasien.
För bara någon månad sedan befann vi oss i den del av världen där Haiti ligger. Jordbävningar slår hårt och obönhörligt- hade den inträffat några mil längre västerut, en månad tidigare, kanske vi hade legat i en hög av ruttnande kroppar.
Den biten av livet styr vi inte över.
Lunneviks pensionat.
Det kom jag att tänka på igår kväll, mitt under en sekelskiftesfrenzia, minus att jag inte kom ihåg vad pensionatet hette. Det jag kunde minnas var en långpromenad med min mor, någon gång i barndomen, längs med vårblöta lervägar i ett kargt och blåsigt Bohuslandskap.
Jag vill minnas att vi kom fram till vattnet, och där intill låg en stor park med vackra byggnader från tidigt 1900-tal. Plötsligt blev det sommar i min minnesbank, ganska ologiskt, och parken fylldes av kvinnor i vackra långklänningar och breda hattar, som hämtade ur Skagenmålningar, och det får jag inte riktigt ihop. Sekelskiftesklänningar på åttiotalet? (Eller när nu den där långpromenaden ägde rum.)
Jag ringde mamma som fyllde i pusselbitarna. Pensionatet hette Lunnevik och låg nere vid gamla färjelägret på Skaftö. Mamma hängde där när hon var ung tonåring, tillsammans med kompisarna på ön. I parken satt fina överklassdamer med Carl Bildt dialekt och drack te. Sekelskiftesklänningar ut, hej grälla sextiotals färger! Damerna hade allesammans, förutom pastellfärgade klänningar, vita hattar och vita skor med klack.
Och i pensionatets fina doktorsvilla huserade familjen Kröger, min mammas gammelfaster Elsa med make och dotter.
Under samtalets gång kände jag för första gången på länge en slags djupare samhörighet med min mamma. I våra rötter kan vi mötas och förstå varandra. Vi pratade om att hyra hus på Skaftö någon sommar, för att besöka alla de platser som betytt så mycket för oss båda två.
Nästa år skulle Hjortudden ha firat hundraårsjubileum. 1912 var året då min mormors farfar, major Hjort, köpte udden med det vackraste läget på hela ön. Fem generationer hade förmånen att tillbringa somrarna vid havet, i en västkustidyll utan dess like.
1997 sålde vi den sista biten som var kvar i släktens ägor, och nu är Hjortudden inget annat än en vanlig udde.
Vad ville jag säga med detta? Att jag ska lägga mer energi åt att vara snäll mot mina föräldrar. De vill väl.
Kanske ville jag något annat också men det har jag glömt.
Hjortudden:
Jag vill minnas att vi kom fram till vattnet, och där intill låg en stor park med vackra byggnader från tidigt 1900-tal. Plötsligt blev det sommar i min minnesbank, ganska ologiskt, och parken fylldes av kvinnor i vackra långklänningar och breda hattar, som hämtade ur Skagenmålningar, och det får jag inte riktigt ihop. Sekelskiftesklänningar på åttiotalet? (Eller när nu den där långpromenaden ägde rum.)
Jag ringde mamma som fyllde i pusselbitarna. Pensionatet hette Lunnevik och låg nere vid gamla färjelägret på Skaftö. Mamma hängde där när hon var ung tonåring, tillsammans med kompisarna på ön. I parken satt fina överklassdamer med Carl Bildt dialekt och drack te. Sekelskiftesklänningar ut, hej grälla sextiotals färger! Damerna hade allesammans, förutom pastellfärgade klänningar, vita hattar och vita skor med klack.
Och i pensionatets fina doktorsvilla huserade familjen Kröger, min mammas gammelfaster Elsa med make och dotter.
Under samtalets gång kände jag för första gången på länge en slags djupare samhörighet med min mamma. I våra rötter kan vi mötas och förstå varandra. Vi pratade om att hyra hus på Skaftö någon sommar, för att besöka alla de platser som betytt så mycket för oss båda två.
Nästa år skulle Hjortudden ha firat hundraårsjubileum. 1912 var året då min mormors farfar, major Hjort, köpte udden med det vackraste läget på hela ön. Fem generationer hade förmånen att tillbringa somrarna vid havet, i en västkustidyll utan dess like.
1997 sålde vi den sista biten som var kvar i släktens ägor, och nu är Hjortudden inget annat än en vanlig udde.
Vad ville jag säga med detta? Att jag ska lägga mer energi åt att vara snäll mot mina föräldrar. De vill väl.
Kanske ville jag något annat också men det har jag glömt.
Hjortudden:
Posten kom, men inte bankbrevet!
Nu jävlar ligger jag snart i krig med hela finansvärlden.
Men kom hit då postjävel!
Om inte bankbrevet dimper ner idag är det nog jag som plockar fram min mest ondsinta personlighet och åker ner till bankkontoret i stora staden.
Som motvikt till gnället kan jag berätta att det står en kladdkaka i ugnen.
Och att bilen går dåligt på vintern tänker jag inte göra en issue av alls eftersom det finns de som har det värre.
Bild: En som har det värre.
Som motvikt till gnället kan jag berätta att det står en kladdkaka i ugnen.
Och att bilen går dåligt på vintern tänker jag inte göra en issue av alls eftersom det finns de som har det värre.
Bild: En som har det värre.
