enbartkajsa

Det här med barnkalas har kommit att bli min grej.
Med ett barn på väg ut ur kalasåldern och ett barn på nedre gränsen känner jag att 2009 kan komma att bli något av ett viloår. Annars gillar jag att slå på stort.

Det var exakt tio år sedan jag slungades in i barnkalassvängen. Niv fyllde fyra år den hösten och hade sitt första riktiga barnkalas ihop med dagisbästisen C. Tillställningen den gången ägde rum på ett lek- och busland.



Femårskalaset ägde rum hemma i våningen i Linnéstan och samtliga dagiskompisar bjöds in.

Sexårsnivan slog på stort och lånade kvarterets dagis för att kunna bjuda in hela klassen. Det blev en galet stor samling förskolebarn och förstaklassare som så när på lyckades riva hela bygget.

Sjuårskalas ordnades ihop med klasskompisen och novemberbarnet T, vars mamma var sjukgymnast och slog upp portarna till sin rehabanläggning där en hinderbana sattes ihop. Min bror och två av hans kompisar agerade Gladiatorer, och vips hade vi fått ihop ett gladiatorkalas för samtliga barn i klassen plus några utbölingar. Barnen kom till kalaset iklädda gympakläder och cykelhjälmar, och gatloppet har nog aldrig gått så vilt till.
Och här hade jag gärna velat bjuda på foton av såväl barn i cykelhjälmar som gladiatorer men tyvärr finns det bara pappersfoton från den tiden. (Och orka scanna, som dottern skulle ha sagt.)

På åttaårsdagen ville Niv ha slumber party och bjöd in ett tjejgäng i vackra nattlinnen som dök upp med tandborste i näven och kudde under armen. De envisades med att vilja sova i lägenhetens minsta rum, alla tio, och trots att fönstret stod på vid gavel (i november, märk väl) var rummet hett och fuktigt som en tropisk regnskog.

Nioårskalaset förvandlades till en dammiddag. Min bror och hans två kompisar, gladiatorerna, dök upp i ny skepnad, den här gången som butlers. Och barnen var förtjusande vackra.



Tioårsdagen firades med Hawaiitema. Vardagsrummet byggdes om till Honolulu med fejkpalmer på väggarna och vågbrus och ukulele på stereon. Den stora, fula tjock-tvn blev en perfekt vulkan med en lavafärgad filt över sig, tyvärr har den halkat av på fotot.

 

Elvaårskalaset firades i nya huset och förvandlades till en Oscarsgala. Röda mattan rullades ut och celebriteter som Madonna, Michael Jackson, Julia Roberts, Sertab och Pink anslöt under kvällens gång. Hela klassen var bjuden och några till. Ett tjugotal barn sov över efter en hejdundrandes fest.



Kalasen därefter har blivit mer stillsamma och min inblandning är inte längre önskvärd. Men nu satsar jag på rond två i och med att sonen går in i barnkalasåldern om några dagar. (Ja, det är fyraårsgräns, det vet väl alla.)
Najs.

 

Imorgon släktmiddag.
Idag städning.
Over and out.

Oh what a day.
Glory, glory säger jag bara.
Först och främst försov jag mig. Sen upp, sen till dagis, sen till tåget- missar tåget (med ungefär en halvtimme, oh well), tar bilen, tom tank, bråttom bråttom, tanka sen.
Ring, ring, "dagis här". Sjuk son? "Ingen sjuk son med handväska kvar i tamburen."
Handväska i tamburen på min ära. Inget körkort, inga pengar, ingen VISA, master eller American express, lonely, lonely...
Jobba jobba, slita slita, pepparkakslunch med varma koppen.
Låna pengar, kaffekassa, styra hem med körförbud.
Körförbud? Japp, körförbud.

Ett litet skrynklo som nu är en stor madame. Eller mademoiselle snarare.
Fifan vad jag är gammal.

     

Man kan klicka på bilderna om man vill att de ska bli större. Japp, enkel grundkurs i blogg.se.
På första bilden har vi just klivit på råssi byssi som den franska flygbussen tydligen heter. Precis när jag tar kort på tjejerna dyker familjen E. upp i bakrunden. Jojomensan, influgna från Köpenhamn springer de på oss på en flygbuss mitt på Charles de Gaulle. Världen är stor som en tändsticksask, så ärrä märrä.
På de övriga korten fixas det knutar och tejpas tår. Dags för audition:



Som ägde rum här:   Fast tjejerna hade nog hellre dansat här:

Dagen efter den stora auditiondagen, vars resultat vi inväntar, blev det mest sighseeing och hundratusen glada skratt. Sällan har jag skrattar så mycket som dagarna i Paris. Fifan vad kul.
Och jo, vi hann med en tur upp i Eiffeltornet och jag nästan svimmade på vägen upp (av rädsla och dödsångest) och likaså på vägen ner (av stolthet och grandiositet).
 
       

Jomen.

 

 

Kanske imorgon.
Jag hade tänkt skriva en längre uppdatering men tappade lusten.
Ska istället gå och lägga mig och dö av dåligt samvete för att jag varit en usel mamma ikväll (igen).
Antingen dö, eller bara sova. Förmodligen det sista.

I Paris.
I Notre Dame.
För fina M.

Helt ljuvligt har vi haft det. I tidningen läser jag att detta tydligen pågått samtidigt som vi var där:



Kravaller.
Visserligen undrade vi varför det stod två miljarder poliser i varje gathörn, men vad vet man? I Frankrike kanske det fungerar på det viset. Hur som helst såg vi varken folkmassor eller kravaller, bara poliser. De måste ha varit ruggigt effektiva helt enkelt.

Sen ska jag blogga mer om Paris. Men inte nu.

 

Hur konstig är man då?
Den här musiken får i alla fall mig att gå upp i brygga!

kan man säga hur mycket som helst om. Både bra och dåligt.
Just nu har den medvind för se bara:

http://www.gt.se/nyheter/1.1771824/ivan-15-ar-nasta-stora-dansstjarna

Och nu över till något helt annat.
Marabou Vinter måste vara den äckligaste choklad som någonsin uppfunnits.
Vad förvånad jag blev, namnet låter ju riktigt gott.

Ät den inte. För då kanske ni måste kräkas. Ingen vet.

att skolka imorgon, men hon vill inte.
Hon säger att jag är en dålig mamma som uppmanar till skolk och annan civil olydnad. Hon har förstås helt rätt!

Men det är liksom så här att hon har varit snuvig i några dagar och vi ska till Paris på lördag och hon går knaslånga dagar i skolan och slutar halv sex varje dag (!!) och det är jobbigt att gå på högstadiet och man ska vara rädd om barn och det man lär sig på högstadiet är ändå totalt oviktigt och hon skulle behöva vila.

Så det så.

På tal om civil olydnad har jag tydligen ett uppdämt behov av sådan för jag har liksom börjat tjuvåka med tåget. Först glömde jag att ladda på månadskortet, sen struntade jag i det, och nu har det blivit lite av en sport. Jag kan alla tjuvåkarknepen och kuskar runt i länet utan att det kostar mig något. Mer än god karma och en plats i himmelen, för det kan jag väl vinka adjö till.

Och ja just det, kanske gamnacken är ett resultat av tjuvåkandet? Dålig karma? Dessutom dog bilbatteriet idag, på pendlingsparkeringen i Kungälv, helt olämpligt. En snäll dam försökte hjälpa mig (efter att jag bett henne förstås, hon erbjöd sig liksom inte) men visste inte var batteriet satt i hennes nya, fina bil. Det lyckades inte jag heller lista ut, visade det sig.
Istället raggade jag upp en ung man vid den närliggande bensinstationen och han klarade biffen. Han behövde inte ens läsa innantill på kabelväskeinstruktionen när han skulle koppla upp startkablarna. Det är grejer det.
Sen slängde han en blick på mitt batteri och tyckte att jag borde investera i ett nytt.
Det har han nog helt rätt i.

Det låter lika illa som det ser ut.
Läs:

"Gamnacke är en typ av nackbesvär. Besvären uppkommer ofta genom att man sitter framför en bildskärm med kutande rygg, hopdragna axlar och framskjuten haka. Den här vanliga och felaktiga arbetsställningen gör att man faktiskt ganska snabbt kan utveckla en tydlig puckel i övre delen av ryggen, och felbelastningen av kotor och muskler ger snart signaler i form av ömhet, stelhet och i värsta fall kronisk värk i nacke, axlar och huvud."

Det är min sjukgymnast som fastställt diagnosen efter att ha iakttagit min datoranvändning under lång tid. Min sjukgymnast skriver jag men menar egentligen min arbetskamrat, tillika sjukgymnast. Hon hade förresten gott stöd av de andra på jobbet som alla tycker att jag sitter helt galet skevt framför bildskärmen. Och när de sa det föll pusslet på plats, det är just i dessa muskler jag har ont.

Jag ska med andra ord bli en puckelrygg, fan vad najs.

Förövrigt är gamnacke ett fruktansvärt hemskt ord. Man hör på själva ordet att det där verkligen inte är något man vill ha. Ungefär som man hör på orden disktrasa eller vinterkräksjuka att det rör sig om något riktigt äckligt.

Men kohage, det är ett fint ord det.
När jag säger kohage tyst för mig själv blir jag alldeles varm.
Kohage.
Smaka på ordet.

Det är jag det.
Fast jag heter fortfarande Kajsa, men jag har blivit helt puckelryggig och stel och så. Jag tänker att jag får passa mig i helgen när jag kommer till Paris så inte turisterna tar mig för the real thing när vi besöker Notre Dame. (Om vi besöker Notre Dame, hur mycket hinner man på en dag i Paris egentligen?)

I alla fall. Jag har haft nackspärr sedan jag tog svininfluensavaccinet och i mitt stilla sinne undrar jag såklart om det kan finnas ett samband. Jag har googlat på kvicksilver, whiplash + fibromyalgi men inte fått någon fullträff, men vad vet man? Hur det än är så är jag stel och har vansinnigt ont.
Varken massage eller spikmatta har hjälpt det minsta lilla och jag misstänker att det är så här mitt liv kommer att se ut framgent.

åker till Ica och köper hem tio liter morotsjuice.
Om det finns en sjukdom som heter nattblindhet så har jag den, vilket gör bilresorna hem från jobbet mint sagt spännande under den mörkare delen av året. MINST sagt.
Så nu är det alltså jag som tänker börja injicera morotsjuice tills jag märker en förändring. Möter ni en orange människa på stan inom snar framtid kan det vara jag.

Jag skriver sällan om mitt jobb, eller tidigare jobb för den delen, och det är ju bra med tanke på sekretess och sådana där petitesser.
Men idag kom jag att tala om en incident från förr länge sedan tiden, och det kan ju inte vara förbjudet att blogga om. Sekretess innebär ju för övrigt inte att man inte får yppa ett ord om någonting, utan handlar snarare om att man inte får röja någons identitet.

I alla fall.
För tusen år sedan jobbade jag på en psykavdelning på en kriminalvårdsanstalt, någonstans i Sverige. De intagna var inte tillräckligt sjuka för att ha blivit tilldömda rättspsykiatriskvård, men de var heller inte friska nog att vistas på vanlig anstalt.
Det var vanligt förekommande med utagerande beteende och våldsinslag, dels mellan de intagna, dels mot oss i personalen och kanske främst i form av självskadebeteenden. Suicidförsök och annan självskada hörde till vardagen.
Med jämna mellanrum körde vi upp någon intagen till rättspsyket som låg på andra sidan berget, men i regel hade man dem tillbaks lagom till kvällsmaten, efter en spruta lugnande eller två.

Nåväl. Det var ju inte bara gråt och tandagnisslan, det skrattades och skojades rätt friskt i korridorerna också. Det brukar bli så när många psykotiska personer samlas på ett och samma ställe.

Och ibland blev det äckligt. När någon fick för sig att uträtta sina behov i en papperskorg på rummet, i duschen eller på golvet i det gemensamma köket. Ofta ledde det till att den bajsnödige fick sitta avskiljd ett kortare tag (isolerad alltså) eftersom det inte är poppis med bajskorvar på köksgolvet ens bland psykotiker.

Under en period hade vi en man på avdelningen som brukade smörja in sig i sin egen avföring varje gång han bajsat. Även väggar och inredning brukade få sig en laddning om det räckte, och det gjorde det oftast. Såklart var han inte jättepoppis bland de andra fångarna och fick därför sitta på isoleringen för att inte råka illa ut. Vi i personalen sprang och tvättade bajs, pratade bajs och fantiserade om bajs på nätterna när vi sov. (I alla fall gjorde jag det.)

En dag ringde mannen på från isoleringen och ville att vi skulle komma bort till hans cell. Detta innebar i regel att han bajsat och ville ha hjälp med torkningsprocessen (som ju var en ganska omfattande historia), men inte den här dagen. Nu stod han bara mitt på cellgolvet alldeles stilla, med bara ben och endast en skjorta på överkroppen.
När han såg personalen i dörren sken han upp och vände sig om i profil, lagom för att vi skulle se en toalettborste sticka ut ur hans analöppning.

-Titta, den passar! utbrast mannen förtjust och log med hela ansiktet.

Och vad vill jag säga med detta? Tja, att jag hoppas att jag aldrig får en psykos, och ännu mera viktigt, OM så vore, låt mig aldrig hamna på en PS-avdelning inom Kvv, käre gode gud.